Tjat tjat och bra dag
Igår var en jätterolig dag, först hade vi matte nationella, som kändes ganska bra, och efter det så hade vi ingen engelska så vi slutade halv elva. Jag och Kaisa hade med oss våra bebisar (=kameror) eftersom vi hade bestämt det dagen innan. När vi hade gått från skolan så sa någon att vi kunde åka till Gamla stan och fotografera och fika. Och så gjorde vi. Först sprang vi över hela Gamla stan i jakt på bankomat, och vi fotade förstås på vägen. Sedan tog Ewa en man mellan benen (xD) och efter lite mer promenad så befann vi oss på Drottninggatan. Vi var hungriga så vi gick in på donken och köpte lunch, sen satte vi oss i parken vid Chinateatern och åt. Det var jättetrevligt! Sen gick vi i lite affärer och Kaisa hittade ett par jättesnygga skor. Ewa ville också ha sådana, fast röda. Kaisa köpte, Ewa gjorde inte. Sedan efter lite skoångest så skildes vi åt. Tack för en trevlig dag tjejer <3
På hemvägen så var 176:an försenad, så jag hann precis med den. Och vem satt där om inte Martin! Jag blev väldigt förvånad, visserligen visste jag att han brukar ta den bussen men hur stor chans är det att man hamnar på samma buss? En till sak som förvånade mig var att vi hade väldigt lätt att prata. Det blev nästan aldrig tyst, fastän det var typ första gången vi pratade irl med varandra. Bussturen blev väldigt trevlig men sen hoppade jag av i centrum och klev på 342:an som stod och väntade, som tog mig hem.
...och jag måste erkänna att jag log som ett fån resten av vägen hem...
Häromdagen kom min mor in på mitt rum och tjatade på mig om att jag måste gå ner, att jag inte får väga över 60, gå ner 5 kilo, minst två osv. osv. Visserligen kan jag hålla med henne ibland men jag orkar verkligen inte med henne när hon är så! Och så vill hon hela tiden väga mig och veta hur mycket jag väger. Lämna mig i fred! Bara för att jag iblland kan tycka att hon har rätt så är det faktiskt mitt liv, min kropp, och jag bestämmer själv vad jag ska göra med den. Varför kan hon inte förstå det?
På hemvägen så var 176:an försenad, så jag hann precis med den. Och vem satt där om inte Martin! Jag blev väldigt förvånad, visserligen visste jag att han brukar ta den bussen men hur stor chans är det att man hamnar på samma buss? En till sak som förvånade mig var att vi hade väldigt lätt att prata. Det blev nästan aldrig tyst, fastän det var typ första gången vi pratade irl med varandra. Bussturen blev väldigt trevlig men sen hoppade jag av i centrum och klev på 342:an som stod och väntade, som tog mig hem.
...och jag måste erkänna att jag log som ett fån resten av vägen hem...
Häromdagen kom min mor in på mitt rum och tjatade på mig om att jag måste gå ner, att jag inte får väga över 60, gå ner 5 kilo, minst två osv. osv. Visserligen kan jag hålla med henne ibland men jag orkar verkligen inte med henne när hon är så! Och så vill hon hela tiden väga mig och veta hur mycket jag väger. Lämna mig i fred! Bara för att jag iblland kan tycka att hon har rätt så är det faktiskt mitt liv, min kropp, och jag bestämmer själv vad jag ska göra med den. Varför kan hon inte förstå det?
Kommentarer
Trackback
